Marianna Agetorp

För mig hör liv och död så intimt tillsammans. Liksom sommar och vinter och den överflödiga blomningen med kompostens förmultnande liv.

Jag har redan gått på många begravningar i mitt liv, har alltid tagit med mina barn och försökt förmedla om att döden är en självklar del av livet.
En begravning kan betyda så olika för oss, kanske att vi hedrar den som dött, kanske för att få ett eget avslut, kanske för att begrava ett minne, eller bara av sorg eller kärlek..
På sistone har jag både i radio och här fått höra att vårt deltagande i begravningar har minskat, och det det kan ha många förklaringar. För mig tror jag att det handlar om att vi behöver finna nya sätt att ta farväl, av kroppen – oavsett om vi tror på ett liv efter döden och att våt samtal fortsätter med de döda, men på ett annat plan, som är mer svårbeskrivbart. En älskad människa, bodde i en älskad kropp – som inte längre kunde tjäna livet.
Som borgerlig begravningsförättare, är min önskan att vara i tjänst när vi tar farväl av kroppen, och jag tror vi behöver finna många nya ord, formuleringar och tankesätt kring detta. (här berättar jag om en begravning)
Kanske behöver vi också finna nya platser där vi möts, för att ta farväl.
Här är en viktig artikel om vårt nya förhållningssätt till begravningar.

” I veckan visade Sveriges begravningsbyråers förbund, SBF, att antalet hedrande begravningsbesökare halverats sedan slutet av 80-talet. Välj inte bort begravningar av rädsla eller bekvämlighetsskäl.”

Läs mer i Expressens artikel. Den jobbiga döden.

Själv kommer jag fortsätta att går på begravningar – också de som inte känns värdiga de vänner som dött. Det har också hänt att jag ej kan närvara vid viktiga vänners begravningar, då har jag haft en egen ceremoni i ensamhet. JA vi behöver finna många nya former. Webb-begravningar av olika former kommer säkert att utvecklas än mer, särskilt de då sk. “live”begravningarna via webben, då vi inte har möjlighet att fysiskt vara med. Allt verkar ha sin, tid, men det är mycket i våra liv som inte “står inskrivet” i vår almanacka – men som vi måste ta oss tid till.
Döden – kommer aldrig ensam – vi får och måste alltid lämna tid för döden, eller som min far ofta påminde om “Du har tid till att dö”. Vad han menade – och säkert i första hand sa till dig själv var. Ta det lugnt, stressa inte, arbeta  inte ihjäl dig – du kommer ändå alltid att bli tvungen att ta dig tid till att dö, eller vara den som står vid en älskades dödsbädd.
I trädgården och naturen finner jag ett för mig självklart förhållningssätt till min död och mitt liv. Kretslopp, försoning, kompost och nytt liv.
Därtill är jag fullkomligt övertygad om själens  odödlighet och ständiga rörelse in och ut i den enorma väldiga världssjälen. Min droppe vatten – som går upp i det väldiga brusande livshavet – det vi alla föds ur. Nej jag är inte rädd för döden – bara för att inte tillfullo förmå leva det liv jag så gärna vill leva – men som stundtals är så svårt att finna tillit och tålamod i.
Men jag fortsätter att säga till mig själv: Allt har sin tid.

Och redan i dag kan jag ta ställning hur jag själv vill att min kropp skall tas om hand.
Måtte jag inte dö förrän Promession är en självklarhet, så min kropp på ett naturligt sätt får gå tillbaka till moder jord. På min grav hoppas jag att det vilda ogräset får sjunga och blomma om livet enorma obeskrivbara skönhet och mångfald.

Prolifera är en ideell organisation som arbetar för att ge människor möjlighet att göra egna val för egen del och för vår gemensamma miljö, nu och i framtiden.
Ta ställning du också.

En tröstande Rödhake