Tag Archives: lysa

Kärleksbrev till mig själv

Förenad i kontrasterna

Förenad i kontrasterna

Efter att jag sett filmen “Her”  av Spike Jonze  fick jag en stor längtan efter att själv få uppgiften att skriva brev till andra, som själva inte just då kan formulera brev med ord om vad de vill, känner och önskar. Tror inte det finns någon sådan sajt i Sverige, men jag tror att det kan finnas ett behov, precis som det behövs “spökskrivare” eller talskrivare. På en sökträff fann jag detta underbara förslag, att skriva brev till sig själv. Läs här på Miris blogg    Kärleksbrev till mig själv
Tanken att skriva ett kärleksbrev till sig själv kändes både kul, nyttig och utmanande. Skulle jag… skriva ärligt till mig själv. Vadå det gör jag ju jämt, natt och dag, i alla dagböcker, drömböcker, nattböcker och inlägg i sociala medier. Men ett kärleksbrev….

Och så tänkte jag ändå försöka, för det vore mycket nyttigt. Kärleksbrev till många andra skriver jag ju, så varför inte till mig själv? Men hur börjar man?
Kära du började jag, nej det blev formellt, inte till mig. Älskade Marianna, ack så egotrippat det lät, men fint, ja vackert. Så jag försökte.
Och jag är fullkomligt övertygad om att världen vore en bättre plats om vi kunde älska och vörda oss själva. Då skulle vi också bättre kunna älska varandra med en varmare glöd och äkthet.
Så för att förhoppningsvis kunna inspirera andra att skriva ett kärleksbrev till sig själva, lägger jag ut mitt brev här på bloggen.
Så börja skriv ett brev till dig själv. Var ärlig, var god mot dig själv. Se på dig själv med de glasögonen som du alltid önskat att någon annan skulle se dig med. Allt det där andra som är svårt att älska, och som “bara en mor kan älska” – det är ändå bara du själv som kan klara det och förlåta dig själv för det som inte blev bra. Lägg allt det svartaste, unknaste och äckliga på kärlekselden och låt det glöda till guld. Ditt svartaste varigaste sår kan bli fria fåglar som reser sig ur elden och flyger med kärleksbudskap till den som bäst behöver det.
Och kom ihåg – Du har inte hela bilden över ditt liv än. Pusselbilden är långtifrån klar, för vi är inte ensamma. Vårt sanna ansikte ser vi inte ännu.
Och kanske kan vi låna varandras brev – och sätta in våra egna namn överst – för vi är alla människor – vi är alla ett.

ÄLSKADE MARIANNA

Jag börjar känna dig rätt väl numera, ändå känns det mycket spännande att leva tillsammans med dig. Stundtals har jag känt mig trött på dig, velat byta ut dig, men ju längre tiden går är jag fullkomligt övertygad om hur underbar du är och att vi är ett outslitligt par i livets strävan efter att bli mer fyllt av kärlek. Din kropp som jag får bo i är helt fantastisk. Vilket underverk av samarbete, mod och kamp för överlevnad

Ofta, ofta har jag i sorg sett på hur du förnekar dig, hånar dig och anklagar dig. Det har smärtat mig mycket och vad jag än sagt till dig har du negligerat, hånat och försökt motbevisa.
Men du har aldrig gett upp. Du har under hela ditt liv hittat tillbaka till en inre glöd som fått dig att stråla och lysa igen. Det jag beundrar dig för är att du alltid lyckats tro på det omöjliga, och försökt leva som om allt var möjligt, hur mörkt det än varit, hur fattig du än har varit, hur utsatt, åsidosatt och ensam du än känt dig. Du har alltid velat vidare, velat veta mer, nå högre och aldrig har du slutat tro på under och mirakel. Det jag sörjt mest över är ditt självhat, hur du satt dig själv sist, prioriterat alla andras behov och dragit fram- igen och igen – dina eländigaste minnen, dina värsta tankar, dina svartaste ögonblick och allt ont som människor sagt och “kanske”… tänkt om dig. Men när du först hörde ordet självhat var det som om något sken upp i dig, du uppmärksammade det, googlade det och översatte det till ett språk du kunde förstå och göra något åt. Tack för att du tog itu med att “hjärntvätta” dig från malande elände och oro inför det omöjliga möjliga.Tack för att du alltid vågat gå din egen väg, tyst men inom dig starkt våga pröva nya tankar, tänka nya tankar och till slut våga tänka dem högt och stå för dem. Tack för att du utmanas av nya svåra vägar och för att du går dem fast du inte vet hur du skall göra det eller orka.
Jag skulle gärna se att du nu, när du nått mogen ålder skulle våga vara nöjd med det du har. Visst – allt kan bli bättre, men nu kan du vila i att allt blir det utan din ansträngning. Alla har en dröm om att bli älskade av alla, men låt den inte bli en börda när du ser att alla inte längre älskar dig. Alla förstår dig inte, vill inte förstå dig, försöker inte ens. Du är inte ens viktig för dem. Det gör inget. Du måste inte vara solen i alla människors liv, men du måste hela ditt liv vara solen i ditt eget liv, om du skall kunna lysa stråla hämta ny livsenergi och värma det som är ditt liv

Låt ingen annan diktera ditt liv, men lär av andra. Du behöver inte vara bäst, bara vara bra, god, vänlig och förstående och medkännande med dig själv och alla andra. Det blir så lätt om du börjar i rätt ända – med dig själv.

Jag högaktar dig alla gånger du inte lönat ont med ont. Alla gånger du blivit utställd, attackerad, missförstådd och kränkt – och ändå har du inte skällt tillbaka, sårat tillbaka, skrikit och gett igen, trots att hela du varit i uppror. Jag har ofta tänkt att du borde, för att stärka dig själv, men jag vet du tror på vänlighet, godhet och tålamod, och då kan också tystnaden bli nödvändig.

Älskade du. Du är den enda jag har när allt annat sviker, när vägen tar slut och döden tar min hand. Men min hand och din hand och dödens hand är samma hand som livet. Vi är samma kropp, samma löv samma gren samma stam. Kram från hon som är ett mig dig och alla.
rosensdag 2014 #tusensträdgårdar