Jag har tidigare skrivit om min syn på konstverket Pissed Elin.
I kväll var jag kallad in till invigningen av konstverket. Vi var förutom Konst-kultur och politiker – sex personer i en Talstafett – som fick uttrycka vår mening. Det var ord och “inga visor”. Somliga lite stötande – väldigt rigida, fastlåsta åsikter om konst och konstverket. Men men. Ordet var fritt.Ett fantastiskt vackert konstverk. Mångtydigt och innerligt. Verkligt roligt var att så många kom för att vara med på invigningen. Rekordet för konstinvigningar i Växjö.
Och härligt sång och musik av Justine Her / Leona Frantzich, musik.
16.10. Gunilla Friman, förvaltningschef, kultur- och fritidsförvaltningen, hälsar välkommen.
16.15. Invigningstal av Eva Johansson (C), ordförande kultur- och fritidsnämnden.
16.20. Nicolas Hansson, avdelningschef kultur och konst, om Pissed Elin.
16.25. Marie Eriksson, universitetslektor, institutionen för socialt arbete vid Linnéuniversitetet, om kvinnlig vrede som drivkraft.
16.40 Talstafett: Olika Växjöbor säger sin mening om Pissed Elin.
17.00–17.10. Justine Her / Leona Frantzich, musik.
Själv fick jag avsluta – och då passade jag på att lägga in en Tyst minut för Elin Wägner, för konsten , vår värld och Moder jord.
Och några bilder finns här nedanför.
Tal till Pissed Elin
Hur skall man kunna skildra en så stor och värdefull människa som Elin Wägner?
Vad hade vi själva gjort för skulptur? Vad hade jag gjort?
När vi nu haft så många åsikter om denna skulptur och dess namn, är det en intressant fråga.
För vi är alla med i livets stora ”konsttävling”, om hur vi bäst kan påverka och förändra världen.
Vi är själva den skulptur som står i vår vardag och skall påminna oss andra om det som förändrar, det som förvandlar, det som rymmer – det som ger rymd.
Vad hade vi själva gjort för skulptur?
Jag älskar konst när den får oss på fall, sätter krokben för oss. När den blottlägger våra innersta känslor, fördomar – när den får oss att gråta, skratta eller äcklas.
Vad är det vi är så rädda för?
Konst är inte farligt, vill bara öppna oss, vill bara knäcka oss, så vi aldrig mera blir som förut.
Konsten vill öppna oss så att ljuset kan komma in i en av våra största rädslor – nämligen vår tro på att inte duga, ha en plats och va bra nog.
Vi är alla bra nog!
Låt denna skulptur öppna oss. Låt den knäcka oss, få oss på fall- så ljuset kan flöda in i alla våra rädslor.
Tystnaden är en oerhörd kraft! Låt oss stilla oss i en tyst minut för
KONSTEN, FÖR VÅR ÄLSKADE ELIN WÄGNER OCH FÖR VÄRLDEN.
Pissed Elin
Mycket folk som samlades vid Invigningen. Pissed Elin
Vilket uppslut kring Pissed Elin
Lek under Elins kjolar
Pissed Elin
Lixuan An från Plan B under Elins kjolar
Konstnären bredvid sitt verk.
En glad Sara Möller. Pissed Elin
Konstnären Sara Möller vid Pissed Elin
Konstnären samtalar med två av talarna i kväll.
Skogens konung stod mitt på vägen och hade gott om tid.
Det är spännande att få brev på posten. Ibland är de mer välkomna än annars, kanske helt oväntade eller bara som en nåd som lyfter och leder vidare.
Härom dagen fick jag en verkligt vacker brevgåva. En hel bok med ord och bilder – infogade på det enklaste men mest smakfulla sätt som man tänka.
“Helt utan förskyllan”.
Och i min hand ligger en hel bok fylld med kloka livsord – innerliga trädgårdsbilder.
Jo- jag har mött människan som sände mig detta. Men vi känner inte varandra. Men ändå vet hon min inriktning i livet. Och hon följer vår hemsida och det som händer på vår gård.
Tänk- just så kan man sända “sig själv” till varandras världar.
Jag skriver och postar, och fotograferar och delar på “nätet” i alla möjliga sammanhang – men älskar dessa stunder då brevlådans “fysiska” brev kommer till mina händer och “förenar” den digitala världen med den “verkliga”. Heliga stunder.
Det talas om “parallella universum” och jag upplever ofta att jag lever, och pendlar mellan olika världar. Så innerligt rikt det är att ha tillgång till många världar, många vänner – verkliga vänner, brevvänner och digitala vänner. Och ofta sammanfaller alla tre i samma person.
Brev är bröd för själen.
Tänk att konst kan provocera så.
Tänk att ett namn på en skulptur kan väcka sådan ilska.
Våra Historiska personer som vi hyllar, vill vi gärna visa fram värdiga och tama. Men vi glömmer att deras liv var kamp, möda och ofta också en rebelliska inre strid. Jag har inte doktorerat på Elin Wägner, så jag kan inte med rätta uttala mig om henne, men jag älskar henne och hennes verk, som också var en värk. En växtvärk. Hon kämpade för att vi människor skulle bli ”större”, bli värdiga att förvalta vår jord. Stundtals ser det mer illa ut än det gjorde på Elins tid. Men vem tror att Elin bara var tyst, snällformulerad och skrivande i tystnad. Nej så känner jag inte min Elin. Hon stred, hon reste, hon verkade, hon förändrade, hon trodde framåt och hon var säkert också mycket upprörd intill uppgivenheten gräns.
Att hon nu äntligen får bli skulptur vid Växjösjön är på tiden. Att det blir så mycket bråk – ÄR KANSKE BRA. Men istället för att bråka skulle vi läsa Elins böcker, strida hennes kamp för ren mat, rent vatten, ren luft och att det fria ordet kämpa för att det fria konstuttrycket och att den fria konsten skall få fortsätta verka för förändring för en bättre värld.
Jag ser mycket av konstens uttryck som metaforer. Man kan gör en ” faktaskulptur”- så här såg hon ut. Men du kan också gör en skulptur som BESKRIVER en person och det hon verkade för. Göra en metafor.
Hade Elin levt i dag – tror jag hon varit ”förbannad”, ”pissed”, ” ursinnig” eller kalla det vad ni vill.
För vår civilisation går åt käpprätt fel håll. Jag tror hon hade skrikit om hon kunnat. Inte lamt suttit och blickat utmed sjön.
En dikt kan skrivas om henne – men ett flertal metaforer. Men inte bara med fakta, inte bara med snälla, räddhågsna och folktillvända metaforer. Nej den Elin jag lärt känna var lika mycket ”en stridshäst”, en ordorkan, en kämpe en VÄCKARKLOCKA och en rebell och ALLT detta kan man vara samtidigt som man är pacifist kväkare och författare på sin tysta kammare.
Men den kommande statyn skriker inte. Hon låter bara sitt vatten gå, stilla kommer det strila ned i sjön, väcka oss, med det stilla uttrycket, påminna oss om att vår urin är världens bästa guldvatten, det bästa gödningmedlet för jorden, ett sant kretslopp, något som hör framtiden till.
Jag kommer buga tyst mot den kommande Elin statyn. I mitt inre kan du eller jag kalla den vad vi vill. Jag kommer vörda den och hela Elins liv och verk med min tystnad, min bön för vår värld och de metaforer jag ännu är fri att formulera i skrift och tal och i mitt konstnärsskap. Några av oss människor strider med ord, andra orkar bli politiker och ta modiga beslut, andra raserar det vi bygger upp, klagar på dem som skapar och försöker förändra.
Vi måste hela tiden välja sida.
Vilken sida väljer du?
En av mina tidigare texter jag nämner Elin Wägner(om bl.a Försvarsmakten, mer aktuellt än någonsin när allmän värnplikt åter införs)
När jag hör människor tala om existensiell hälsa är det mest ordet förundran som griper tag i mig. Denna uråldriga känsla som inbegriper så mycket. Undran, tankar, sökande, förvåning, obeskrivlighet, och kanske också en vördnad och en känsla för helighet. Förundran är ett ovärderlig källa för att ha en känsla av sammanhang, en levande kontakt med sin inre medvetenhet, och en självklar tro på delaktighet och tillhörighet.
När jag sen hör Marina Abramovic’ berätta om sin relation till religion och hon säger att vi alla är andliga i vårt DNAstämmer det verkligen för mig. Från att vi reste oss upp från “alla fyra” och såg stjärnhimlen sitter andligheten djupt rotat inom oss på ett mer medvetet sätt än tidigare.
Sen har maktmänniskor och allehanda institutioner utnyttjat denna vår andlighet, vår förundran, vår längtan vår dröm och vårt hopp. Det är i det läget andligheten kan bli ett problem. Du slutar söka och förundras själv, du tar över någon annans tro och tar “kollektivtrafiken” till din “salighet”. Jag vet av egen erfarenhet, som uppväxt i en fundamentalistisk religion, som satt kvar djupt i mig till vuxen ålder, när jag sen äntligen vågade tänka mina egna tanker och långsamt dra mig ur, stiga av den gemensamma åsiktsbussen och börja tänka själv.
Många stiger av bussen, men tar med sig sätet, kudden och måste ha den som trygghet, som tröst som stöd. Inget fel i sig, det är vars och ens eget val men jag skulle önska att fler vågade se sig själva i spegeln och verkligen höra svaren från sitt eget djup, vad de förundras över, tror på och känner hopp inför.
Den lilla eken i mitt köksfönster längtar vår.
Inspiration
Kreativitet och Inspirationi min världsbild ett begrepp som härrör från denna idétradition; det kommer från latin, in spirare, vilket ordagrant betyder ‘i anden‘, men fick tidigt innebörden ‘andetag’, ‘inandning’. Inspiration och kreativitet hänger nära samman; kreativiteten förutsätter inspiration, att befinna sig i rätt mentalt tillstånd eller att få en ingivelse.
Andlighet och skapande kreativitet finns i vårt DNA och finner olika vägar genom våra liv. Hur vi uttrycker oss, hur vi gestaltar vår livsväg är lika egen som vi är unika människor.
Men det är i relation – i gemenskap vi finner vårt utlopp, vår tillhörighet och våra gåvor.
Den medmänniskor som just nu inspirerar mig mest är Marina Abrahamovic‘
När hon kommer tillLouisianakommer jag besöka den utställningen.
Så var det fullmånetid igen. Om natten står den så högt, men tidigt på kvällen är det enklare att fånga månen på bild – även om trädraden är tät över Stensjöäng.
Jag smyger ut för en kortare samvaro med måneljuset. Ser den inte alls först, men så- där bakom träden strålar den. I kväll har jag äntligen minNapsacksom jag kan gå ut i. Bra “fotoutrustning” kalla kvällar och tidiga morgnar när det är bäst att sova på plats.
I kväll rusar influensafebern i kroppen så det är gott att komma in i sängen igen.
Och jag är så glad för att jag valde kamera med bra zoom och inte bara en kikare. För mig är det en “livslust” att få dela det vackra jag ser i livet.
Det är inte mycket jag orkar göra från “influensasängen” men i dag la jag upp en ny film.
En film med bilder från Hans Hedlunds och Inga Leos trädgård i Eneryda.
En helig plats att besöka.
Om jag skulle försöka skildra hela Hans Hedlunds värld, vore det ett omöjligt projekt. Men här en liten gnistrande flisa – av ett stort konstnärsskap.
Avverkningen längs vår lilla väg – börjar ta slut. Nu börjar virket föras bort. Jag går upp i skymningen och deltar i skogens sorgesång. Samtidigt gläds jag över att hygget inte blir så stort som jag först trodde och att vi har vår egen skyddade skog kvar. Mer ovärderlig än någonsin.
Att skapa tillsammans med miljön, med naturen med varandra.
2001 upptäckte jag en konstform som lockade fascinerade mig mycket. Miljökonst kallades det då. En grupp som från Pro Artibus hade det som tema. Med flertalet skulpturer/ verk utomhus. Detta var relativt nytt då.
Bild-googlar du på Landart finner du massor i dag.
sök påPinterest tex.
I år öppnar vi oss för ett flertal för oss helt nya konstnärer som kommer till Stensjöäng, för att arbeta med Landart. Konst i samklang med naturen. Konst som får stanna kvar på platsen. Vi samarbetar med Tingsrydsgruppen Se också länken Å-konstKonst i naturen. Se ocksåAktuellt
Välkomna att se mer av vad vi och konstnärer vi samarbetat med, skapat under åren på Stensjöäng.Och besök oss i “Verkligheten” Här är det särskilt Skogskatedralen och våra labyrinter jag vill lyfta fram. Följ oss gärna på Facebook och sociala medier.
Kanske lyckligaste dagen i mitt fotoliv, även om jag haft många många genom åren. Att avbilda, återge det jag själv ser, anar och vill berätta om, är bara så underbart. Det lilla, det enkla det skröpliga, det rostiga – det som andra går förbi.
I dag fick jag äntligen hem mitt makroobjektiv från Fotokungen.
Nu gäller det också att sälja några bilder, så objektivet “betalar sig. Sen kan jag “leka” med ännu större glädje.
Första bilden jag lägger in blir på det nyutslagna boklövet i mitt köksfönster.
Känns tidigt, även om det är varmt inomhus. Har flera trädplantor inomhus, och det är så fint att möta och läsa årstiderna i dem.
Och varje morgon när ljuset tränger upp ur januarinatten tänker och känner jag högst påtagligt – att det är nu det är tid att samla ljus, det är nu det vänt, och blir bara ljusare och ljusare för varje dag. Ända fram till midsommar och sommarsolståndet. Så det är bara att njuta på, fotografera och leka med allt som livet erbjuder.
Och så skall jag lära mig hur jag fotar med makro. Säkert massor att lära, som med allt nytt.
Äntligen har jag tagit till mig- min diagnos – symtombilden är klar.
Jag lider omåttligt, sanningsenligt och glädjefyllt av faktaresistens.
Jag går inte på någonting som jag inte själv tror på, som jag inte själv finner värde i, som jag inte själv känner mig övertygad om. Du kommer aldrig få mig att tro på politikers lögner, du kommer aldrig får mig att älska stängsel och murar, du kommer aldrig att övertyga mig om hatets förträfflighet.
Du kommer aldrig att överbevisa mig om forskningens fantastiska resultat – som betalas av de som vill ha fram ett visst resultat, dess opartiskhet, och fantastiska “bevis”. Jag är fullkomligt faktaresistent när så behövs… får jag väl tillägga.
Jag är poet, mystiker privatfilosof. Jag drömmer under månen, jag älskar därför att jag är till. Jag längtar därför att jag är människa, jag tror på slumpen som forskningen aldrig kan bevisa, de oväntade och oförutsedda kliven framåt i evolutionen. Jag tror på fraktaler, kaotiska system, fjärilseffekter, svarta hål, den gudomliga krafter, alltings ursprung – men skulle aldrig med ord kunna förklara dem.
Jag tror på det minsta och på det största Jag vördar det heliga och fnyser åt makten. Jag tror på mig själv, och misstror överheten.
Därtill är jag obotlig optimist. Jag ber inte ens om hjälp för min svåra obotliga diagnos – bara om existensberättigande.
Och varför hela denna långa harang med ord?
Det är något som kliar, skaver, inte känns rätt i hela klimatdebatten och den mediala synen på den globala uppvärmningen. Och jag har så svårt att sätta fingret på vad.
Jag tror helt enkelt inte på medias och forskningens eniga och envisa teorier, om att det är människan som orsakat klimatförändringarna. Det är något som saknas. Och det är så OMÖJLIGT att våga ha, och komma fram med alternativa åsikter.
Vem mer än Trump och Sverige demokraterna vågar säga något emot Rockström, Per Holmgren, Gröna miljöförespråkare och forskare. Och den samlade mediaenigheten är total.
Ja det är ju lugnast för en själv att tycka som alla andra, men det gör inte jag.
I kväll av en händelse fick jag ord och tankar för vad jag tänker och tror. Mönstret jag vet finns där, cyklerna som alltid upprepar sig. Allt det jag hört, anat förstått, men inte kunnat sätta ord på.
Äntligen fann jag ord för den förlorade länken.
TACK Gregg Brandon. Jag har tidigare uppskattat hans böcker och filmer. Nu än mer. Dock måste jag understryka att jag inte vet var han står i många andra frågor. Det får jag ta mig tid att utforska efter hand. Nej han är inte “godkänd forskare”, men tänk om fler kunde analysera vår värld som han.
Här är hans mycket intressanta fil. Den förlorade länken. Missing links
Sist och kanske viktigast: Att vi människor fullkomligt förstör vår värld, vår jord, våra relationer, freden och hela vår gemensamma livsmiljö – det har jag alltid varit fullkomligt klar över och mycket oroad över. Det kräver fler inlägg. Men i kväll var det tema-klimatcykler.
Vi stor inför enorma utmaningar vad gäller klimatförändringar, solstormar, temperaturförändringar i båda riktningar, ekonomiska stora omvälvningar och krig och terror.
Kommer vi att klara det! Ja självklart. Det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra. Men med enormt ledande, vedermöda och elände. Men Det blir bättre. Snar blir det bättre.
Vi måste skydda det, värma det med vårt hjärtas innerligaste kärlek
Det har fötts ett nytt år- och vi alla påminns om att bara kärleken kan rädda vår värld
Bara din kärlek, min kärlek allas vår kärlek
Var vi än bor i världen bultar vårt hjärta
för att påminna oss om att vi alla är gäster på vår planet
Vi alla- är nyinflyttade
Vi alla- är främlingar
Vi alla är på flykt
Vi alla längtar vi efter att hitta hem till varandra och
till universums stora svarta mörker
där vi alla är levande ljus
stjärneljus som gnistrar i vinternatten
Vi är alla det ljus som lyser i världen
Håll ditt hjärta varmt och blödande
Håll ditt huvud högt i tacksamhet
Håll din dröm om fred i vår värld så levande
som om du höll en brinnande eld i dina händer
Översatt till Kinesiska
Kinesiska nyåret 2017
Det har fötts ett nytt år
新的一年已经来临
Ett nytt år som ingen tidigare sett
一个我们从没见过的一年
Naket och förväntansfullt
一个充满着未知和希望的一年
ligger det i våra händer
它在我们的手中
Det året är en gåva till dig
他是赠予给每个人的礼物
Vi måste skydda det, värma det med vårt hjärtas innerligaste kärlek我们要保护它，用我们内心深处最炙热的爱去温暖它
Det har fötts ett nytt år- och vi alla påminns om
新的一年已经来临——它提醒这我们每个人
att bara kärleken kan rädda vår värld
Bara din kärlek, min kärlek allas vår kärlek
只有爱能拯救世界，我的爱，所有人的爱
Var vi än bor i världen bultar vårt hjärta
无论我们身处世界的哪个角落
för att påminna oss om att vi alla är gäster på vår planet
我们跳动的心脏会提醒我们，我们所有的人都是地球的客人
Vi alla- är nyinflyttade
我们都是移居者
Vi alla- är främlingar
我们都是陌生人
Vi alla är på flykt
我们都在漂泊
Vi alla längtar efter att hitta hem till
varandra och
我们都希望能找到属于自己的家
till universums stora svarta mörker
där vi alla är levande ljus
stjärneljus som gnistrar i vinternatten
在那宇宙最黑暗处
我们就是那有着生命力的光，
我们就像冬夜里那闪闪发光的星星点亮黑暗
Vi är alla det ljus som lyser i världen
我们所有的人都是点亮世界的那束光
Håll ditt hjärta varmt och blödande
保持你的内心流淌着温暖的血液
Håll ditt huvud högt i tacksamhet
为自己感到骄傲和自豪
Håll din dröm om fred i vår värld så levande
som om du höll en brinnande eld i dina händer
请时刻铭记记着你的梦想
就像是你手中熊熊燃烧的烈火
Gott nytt år 2017
Vänliga hälsningar Marianna Agetorp
Gott nytt år 2017
Kinesiska nyåret 2017 – 28 januari (Tuppens år)
En ståtlig tupp
En bild som jag lånat från min vän Maries blogg
Om vi kallar den allomfattande kraften i universum för Gud – tänker jag mig att vi alla är luften, andedräkten Gud andas in och ut med – världen och livet och allas våra öden.
Under livet har jag kommit på att frihet är det viktigaste i mitt liv. Man skulle kunna tro att jag därför rest jorden runt, prövat många yrken, olika män, flyttat mycket och prövat på det mesta. Men för mig är frihet ett inre tillstånd – något jag är, något som inte syns, något som gör livet meningsfullt och värdefullt. Jag har bott i min fädernebygd, i så gott som hela mitt liv förutom några korta utflykter. Jag har fortfarande samma man och jag är omåttligt intresserad av min hembygd, gamla sedvänjor och allmogekultur. Jag älskar släktforskning, bygdeforskning och att kuta runt i skogarna och söka spår och rötter från tider som flytt. Samtidigt älskar jag alla sociala nätverk och tekniska uppfinningar för att tydliggöra det enorma nätverk som binder oss människor tillsammans över hela vår jord.
Jag kallar mig fritänkare och jag har svårt med sedvänjor och traditioner. Jag gör inte som man alltid har gjort. Som tur står min familj ut med mig fortfarande och vi har alla, mer eller mindre en öppenhet för att tänka om, pröva på nytt – och till vår glädje har vi fått in den Kinesiska kulturen i vår familj. Hos mig är frihet också ett sorts uppror, från det samhälle och sammanhang som håller fast vid traditioner och oskrivna lagar bara för att det alltid varit så, alla andra gör så och av grupptryck. FAST MAN EGENTLIGEN INTE VILL ELLER ORKAR. Där känner jag mig fri. Då vill jag tänka om, pröva mig fram. Jul kan firas på oändligt många sätt och alla de dåliga, trista, tyngande sätten kan man skala bort, som en lök, lager efter lager.
Jullöken
Så i vår egen nya lilla familj har vi skapat bort det som inte är nödvändigt, inte kul, inte gott, inte lustfyllt. Något har vi kommit att sakna och tar tillbaka igen, annat är hjälplöst förlegat och borta. Och vi tycker inte lika i allt. Men i år åt vi mer Kinamat under juledagarna än förut, och på Julafton åt vi tackos – för sonen var hemma från Kina och längtade efter just det. Julmaten åt vi på juldagen, dvs. den julmat som vi verkligen ville ha – och alla blev mätta ändå. Jag tror vi kommer fortsätta att skala bort ting och åthävor i våra traditioner och vara lyckliga ändå. Ja vi missar säkert mycket som andra får i överflöd, men åååå så lugnt, så behagligt vi har det. Tycker jag… Men var finns där under, innerst i Jullöken, nyårsfirandet, midsommarfirandet, påsken. JA viktigast av allt är mötet, gemenskapen, tillsammanskapet, livet, glöden, elden- kärleken. Den kan jag inte vara utan. Den när jag, som min viktigaste livslåga. Så gott nytt år, hur du än har firat.
När ett år rinner ut och firandet av ett 30-årigt äktenskap just avslutats och en djup intention tagits till minst 30 nya år – uppstår också eftertanken.
Vad är jag verkligen stolt och tacksam för?
Det är naturligtvis oändligt mycket. Från det minsta smultronstrå till den längsta resan till sonen som funnit sin kärlek i Kina – till förväntan att åka till Shanghai ännu en gång för att ännu en son funnit kärleken i landet i öster. Tusen och en ting kunde jag ta upp som jag känner tacksamhet för. Att ha fyra barn och fyra kärbarn till – gör tacksamheten fullkomligt outtömmlig. De bara finns, är, överraskar, besöker oss och gestaltar sin liv på egna och underbara sätt.
Och så finns där stjärnhimlen, vintergatan, sommarvägen och vårbäcken och alla vännerna som jämnat vägen, stöttat när jag fallit och hejat på när jag gjort det jag trott på. 2016 blev det bästa, underbaraste och mest arbetsintensiva året i mitt 53-åriga liv. TACK.
Därför försöker jag nu summera mitt liv hittills i ett nytt alternativt CV – för min egen skull men också för att inspirera dig att göra detsamma. Vad vill du lyfta fram ur ditt liv?
Alternativt CV
Fyra underbara varmhjärtade barn
Fött tre av mina barn hemma
30 årigt underbart äktenskap- trots kärlekssår och skilsmässodalar.
Försonades med min mor- trots stort “känsloläge av utanförskap”
Fortsatt att tro på och utveckla Stensjöäng till ett öppet hem och mötesplats
Två räddade skogar som “biotopskydd på Stensjöäng
Skrivit flera böcker och fortsätter skriva ur mitt personliga perspektiv.
Medverkade till att rädda Bilkyrkogården Kyrkömosse
Valde att gå min egen andliga väg. Fritänkare – Gick ur Svenska kyrkan.
Öppet sinne för skilda sociala medier och ny teknik.
För varje punkt skulle jag behöva skriva ett långt inlägg – för att tydliggöra både skuggsidorna och solsidorna i livet. ( och de kommer nog senare). Men det är inte mina utbildningar, mina jobb mina prestationer jag i första hand är stolt över. Jag valde min väg. Inte bättre, inte sämre, bara min.
SÅ gott nytt år alla, kända och okända.
Vi vet inget från den ena dagen till den andra.
Ta väl hand om varandra. Nuets stressiga ord, gester och omdömen
kan bli de sista vi för vidare.
Håll livet i famnen nära dig,
håll orden som eld i din mun,
håll kärleken som ett levande ljus i dina händer.
Ditt hjärta är en droppe vatten i livets kärleksocean.
Under 2016 började vi tillgängliggöra Stensjöäng för att även rullstolsburna och alla med rörelsehinder skall kunna besöka Stensjöäng i framtiden.
Vi kom en bit på väg i vår strävan och fortsätter så långt våra krafter räcker.
Här en bildberättelse med ord och bilder som besökare bidragit med 2016.
Här nedan finns de dikter, och textreflektioner som besökare velat dela under året.
“Tack för en oförglömlig promenad i underbar natur, som vi berikat ytterligare, utan att göra intrång på den.”
”Tack för en avstressande dag”.
”Tack för att vi fick låna er natur”
“Vi var här och fick en härlig promenad till allas belåtenhet. Vi tackar för besöket”
”We have all great fun here”
“Fantastiskt rofyllt och vackert”
“Jag smakar atmosfären”
Foto:Lars-Erik Andréasson
“En vandring genom en fantastisk natur. Här finns mystik, ro och inspiration.”
”Underbart TACK”
“En annorlunda trädgård, tystna och lugnt. ”Massor med pappebarn”. Tack för upplevelsen.”
”Tack för alla upplevelser i skogen och häromkring. Vi kommer tillbaka!”
Foto: Lars-Erik Andréasson
”En utfärd – där vi inte visste varthän. Vi kom hit och det blev en stark och fridfull upplevelse.”
Foto: Lars-Erik Andréasson
Stenarna
ger stöd för en vacklande
Dammen
en vattenspegel växer fram
för den vilsne att hitta sig själv i
Skogen
en skyddande trygghet
som vaggar vandrarens ängslan till ro
Köksbordet
märkt av ålder och småbarnsår
där människor bjudits med
att dela måltid och tankar
Vännerna
som möter dig med kärlek
sätter ett redskap i din förlamade hand
Kramar i en famn
som bara vill gott
Stensjöäng
ger dig plats och mull
att växa på nytt
Jonas Holm, Dalby april -16
Mossan rinner nerför storstenen
ett grönt vattenfall
hänger som en mjuk matta på tork
Klangfärgerna är djupa
Rören spelar
Jag leker
Stenarna längs stigen
sjunger för oss
välkomna
Sjunger ger ro
vinkar vidare
Vassen och vattnet sorlar
porsen fyller mitt andetag
ytan är gråsvart
lite dagg
anar regnet
långt borta
Tunn är järntråden
som fångar rutorna i portalens vägg
sträv av rost
lågmält brun
I fyrkantens titthål
lyser det rosa
äppelträdet
Snuffa
Stenblocket
från en annan tid
lyft av en större hand
rofyllt
nedsjunket i vårgrönskan
smyckat
med en slintande vit klematis
en krona över toppen
Göken kastar ut tydliga vårtons
som blandas med humlekören
i kastanjens blomtak
ett helande
i in tillfälliga gästnärvaro i en lånad stol på Stensjöäng. Mona Waldemar
Stenblocket
En gång buret hit
av en större hand
Mossklätt
rofyllt nedsjunken
med en vårlig klädsel
av slingrande vit kaprifol
på toppen
vårliv på Stensjöäng
Mona Waldemar
Med ett steg in i Mariannas helande trädgård Det är vår maj 2016 Tingsryds skrivarklubb är på väg till Mariannas trädgårds Stensjöäng. Vi är inbjudna till ett möte med ord emellan och en återblick på Maj 1987 – vår förra resa hit. Vi gör en repris i minnesbilder, jämförda med de kamerafångade. “Å titta där är Mariannas stora vackra fat med de underbara bullarna. Mariannabomärket.”
I dag får vi varsin vandringskäpp – alla ger sig av till Katedralen- i tystnad. Jag tar mina käppar, kamera och ger mig ut på min pilgrimsfärd i tystnad.
Sa jag något om ord – de kommer senare.
Nu möter mitt hjärta ett stenblock i grönskan – orubbligt vilande med minnen från en annan tid, ditlyft av en större hand. Stenen smyckad med en vit klematis som slingrar över toppen – till en krona.Jag tar ett steg in i trädgården och möter en ormslå. Den lyfter huvudet, som ville den tala om tidlösheten. Jag sätter mig under den 100-åriga kastanjen, som ger mig ro.
Jag hör göken gala, han kastar ut en tydlig vårton som blandas med humlesurret i kastanjens blomklasar som bildar tak över min tillfälliga gästplats i en lånad stol på Stensjöäng.
”Gångarna” från stenskogen är tillbaka och jag delar med mig: Hör ni göken. Nej de gör inte det nu, längre. Plötsligt förstår jag min lilla pilgrimsfärd: Jag har kört bilen hit, tagit bilderna på stenen, hört göken. Gör det något att jag går dåligt? ( frågan ställd till mig själv) Mona Waldemar
Promenaden
Jag är naturvetare och intresset för biologin, har oftast tagit över andra upplevelser. När jag var ute med mina barn, ville jag lära dem namnet på växterna.
– Nu kommer han med blasten igen, suckade de.
En gång sade min son.
– Pappa, du kan ju inte se det fina i en blomma, du bara räknar ståndare och pistiller.
Det gav mig en tankeställare.
Under vår tysta promenaden, upptäckte jag bland annat, granrötter strax under markytan. De bildade intressanta streck, figurer och skrivtecken, som jag kanske skulle
försökt skriva en dikt om, men jag kom att tänka på en bok, som jag läst för många år sedan. Jag vill berätta om den
Boken Fåglarna av Tarjej Vesaas
Tufsen eller Mattis var en medelålders förståndshandikappad man som bodde hos sin syster Hege. Hon försökte aktivera brodern, få honom i arbete. Hon sände honom till en gård att gallra betor tillsammans med andra. Det gick bra en liten stund, men så glömde Tufsen tid och rum och började samtala med betplantorna.
Han hade en gammal båt, som han rodde ut i och metade. Det var ett arbete, det var viktigt, med eller utan mask och fisk. En dag upptäckte han i den våta leran, vid stranden avtryck av fågelfötter. De var som skrivtecken. Fåglarna skrev brev till honom. Han tog en pinne och svarade på deras brev. Nästa dag hade de svarat.
Så kom det som förändrade hans liv. Systern Hege träffade en man. De var tre i stugan. Han var i vägen, överflödig. Han rodde ut på sjön, slog ut bottnen på båten. Han var inte simkunnig. Det skulle tolkas som en olyckshändelse. Han hade råkat trampa igenom den ruttna båtbottnen.
– Denna bok betydde mycket för mig. Den förändrade min syn på dessa vi kallar förståndshandikappade. Jag tror att Vesaas vill ha sagt att vi har samma människovärde, men de passar inte riktigt in i vårt effektiva samhälle. Vi skall inte tycka synd om dem, vi skall acceptera dem, kanske ibland avundas ve deras fantasi. Det har jag gjort ibland, när jag sett dem på en konstutställning i biblioteket. Hans Billman
Vandring i sagoskog
Från gårdsplanen börjar gruppen sin vandring i Mariannas sagoskog.
Mellan himmelskupan och sjöytan, en konsertsal för fågelkören. Tankfulla träd
Skogskatedralens vidöppna famn inbjuder till stillhet och reflektion. En kvinna börjar sjunga. Med mjuk och klar sopranstämma. Stilla flyter sången mellan trädstammarna, stiger upp mot det blå. Vad är det? En bön kanske. Sången klingar sakta av.
Går den smala stigen mot Backstugan. Stöder mig då och då, mot stenblockens gröna päls.
Stormfällda träd är avsågade och årsringarnas hemligheter blottlagda.
Småtrollen har gömt sig i stenarnas skrevor och gömslen.
Luften doftar av solvarm skog.
Ett vitblommande äppelträdet hälsar välkommen åter.
Tack Marianna för att vi fick komma och vandra i din fantastiska sagoskog.
Varma hälsningar
Elsa Engnell
Att få fira min födelsdag hos Marianna och Anders på Stensjöäng blev en stor upplevelse för mig. Hit kom vi längs slingriga skogsvägar. I en glänta ligger denna kulturplats. Då i juni var det fullt av blomster kring husen.
Min dotter Eva och jag hade en berättarföreställning i skogskatedralen,i backstugan, vid källan. Här finns sagoplatser, en del urtida, andra har uppstått i samspel människa/natur. Ibland vet jag ej om det är av människohand eller av naturens väsen.
Det jag vet är att det är en unik plats med två människor, Marianna och Anders, som insett naturens läkande kraft och vill bjuda på den. Bjuda in oss.
Tack än en gång , jag bär minnet av besöket inom mig och återkommer gärna.
Elisabeth Ydrén
För mig är upplevelsen av Stensjöäng mångfacettterad.
Barnet vaknar av lekfulla stigar
Kraften är kännbar vid sjö och vid skog.
Konsten är eggande, nyfiket väckande
slumrande känslor får liv igen.
Alla måsten och alla tankar
försvinner av vindarnas smekning vid sjön
och vattenkällan i ladan lockar önskningar fram ur en dröm.
Tack för att ni delar denna vackra plats.
Sanna Johansson
Vårkrattning i Skogskatedralen
Katedralernas katedral
Katedralernas katedral finns överallt och ingenstans
Ingen mänsklig tanke skulle kunna projektera den
ej heller skulle någon mänsklig hand kunna bygga den
Den har himlen som tak, skogen och bergen som väggar
Solen skänker ljus, havet bildar fond
Tusen och åter tusen orglar, ljuder från träd och fåglar
Alla världens örter och blommor bildar mattan som täcker dess golv
Dit in träder jag med vördnad, och finner luften, elden, vattnet och
jorden som ger och tar liv
Där inne finner jag allt jag söker, och finner ro för själen Sven-Erik Svensson
TACK
för en ”annorlunda” promenad i tystnad! Har aldrig sett så många ”stenar”!!Med och utan mossa! Underbart. Älskar ”sten”. TBB
Jag vandrade
Stigen med sina
fotstegspolerade
Granrötter Sven-Erik Svensson
När lever jag
Då hjärtat öppnar sig
och låter kärleken flöda
föds jag på nytt
–
Hur länge som helst
I ett andetag förnimmer jag
universums oändlighet
Med luften i mina lungor
försvinner mitt ändliga jag
odödlig likt evigheten lever jag Greenleaves Andersson
Sagostämning
Känner sagostämmning
Mossklädda stenar
höga granar och lövträd, människotystnad, småfågelkvitter och Gökens hoande och en backstuga.
Känner mej som en liten flicka i en saga
Pia Vukasovic
Limerick
En mångkunnig tjej i Stensjöäng
bor trivsamt i blockig terräng
med en skogskatedral
både hög och sakral
Hit kan man gärna ta sig en sväng
Elsa Engnell
Tack till alla som bidragit med sina texter och bilder. / Marianna Agetorp
Så kom jag iväg till slut. Till ännu en skrivarkurs. Alla goda ting är tre. Nu med tema roman. Tidigare har det mer varit allmänt fokus på skrivande- och de kurserna blev verkligen förlösande och genererade flera böcker som gavs ut på olika förlag. Från början var drömmen att ge ut en bok. Helt fantastiskt att det blivit så många. Se Mariannas bokblogg. Men nu var det boken med Stort B. Den jag skrivit och skrivit på i många år. Romanen, som kanske inte är en roman, som kanske är en självbiografi, som kanske är en släktkrönika, “som kanske bara blir en tumme”.
Jag valde med omsorg. JA det fanns hela tiden bara en möjlig ledare. Så när mailet från Sensus kom om att Sabine Neumann ledde en romanverkstad i Malmö anmälde jag mig direkt. Hade tusen förväntningar. Jobbade sen friskt på med mitt manus under veckorna som återstod, före kursstart och det började äntligen likna en roman i omfattning och struktur. Självförtroendet steg.
Kursen var mycket bra och jag rekommenderar den varmt. Men på sista dagens eftermiddag föll jag rakt ned i min skamhåla, mitt välinredda gemak för misslyckanden. Kände mig uppgiven, var åter rädd för att någonsin nå målet. Tappade totalt tron på att jag skulle kunna, bli klara och komma i hamn- någonsin. Men som vanligt varade det, som tur var, inte så länge. I dag är jag uppe i ljuset igen. Skriver åter på romanen, på bloggen, på loggen och överallt där det går att skriva. Det är bara att ta en vånda i taget. Och skulle jag inte finna ett förlag som vill ge ut den, skulle jag misslyckas… ja även om – så fortsätter jag skriva ändå. Jag är en skrivare. Och om jag inte dör med spaden, krattan eller degspaden i hand – så lär det bli med pennan.
Så alla ni som skriver. Fortsätt fortsätt. Vi är många. I “misströstans dy” – finns det skatter att hämta. Ännu har inte alla böcker sett dagens ljus. Alla liv är värda att berättas. Så det är bara att fortsätta att väva, spinna och foga samman- ord vid ord.
I höst har det varit återinvigning av vandringslederna i Siggaboda naturreservat – gamla och delvis nya stigar. Som vanligt var det Sven G Nilsson som var vår kunnige guide. En liten skara hängivna naturentusiaster. Fem personer var vi. Det som särskilt drabbar mig är att vi människor så lätt tror att naturen är till för oss, skall tjäna oss. I stället för att se att allt är ett enda stort samspel. Vi tror så lätt, vi människor, att vi sparar skogen, för oss, gör reservat för att kommande generationer skall få uppleva urskog, naturskog. Istället borde vi tänka på att spara skogen för dess eget egenvärde. För naturens egen mångfald, för att vi skall “tjäna naturen”. Så alla som klagar på att Siggaboda natureservat är så fult, så skadat, så omöjligt att vandra i, “för oss människor” – tänk om vi i stället skulle tänka att vi sparat en liten rest gammelskog, en bit urskog som är så sällsynt numera. Vi “tjänar” inte kortsiktigt på det. Reservatet är inte för oss. Reservatet är värdefullt för alla svampar, alla lavar, fåglar, träd, vilda djur, insekter, larver, kryp och “småknytt” av alla slag. Utan naturen dör också människa. Naturen kan så lätt ta allt tillbaka igen. Vi bara lånar, leker och älskar – en stund under solen. Jag kommer vara en trädkramare så länge jag lever. Vi behöver skydda mer skog, vad än Länsstyrelsen, Skogsstyrelsen, lantbrukare, skogsbrukare och skogsbolag än säger. Jag hejar på Naturskyddsföreningen.
Och i mycket är jag kritisk till den sittande regeringen. Men är det något gott den gjort, så är det de pengar de avsatt till skyddsvärd gammelskog. TACK.
I vårt eget län har Lars Nordberg på Skogsstyrelsen gjort en mycket värdefull insats under alla år för att biotopskydd och reservat hos privata markägare sparats för framtiden. Tack till alla som värnar med varsamhet om skogen.
Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik
Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan
Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana “Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”
Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid “lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.
Men när samma Patti sjunger “Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. “Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.
Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – “vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.
Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. “Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.
Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.
En sparad bild, en artikel som vi fångas av – och tiden vandrar vidare till nya möten.
Birgit Ziegel hade sparat en bild från en artikel – fångats av den och började måla av den.
Några år senare fick jag ett mail, från en väninna i Säffle att hon sett målningen på en konstutställning, och hon frågade om jag kände igen bilden. Självkart kände igen bilden och “mig själv” i den. Fick begärelse, ville undersöka möjligheten att köpa tavlan. Och det var möjligt. Men hur skulle jag få ner tavlan från Säffle till Stensjöäng. Och få råd att köpa den….
Jag bjöd in konstnären Birgit Ziegel och hennes make till vårt Bed & Breakfast.
Så spännande det var när de sen kom hit sommaren 2015. Ett drygt år sedan nu.
Några bilder från vårt möte.
För ordningens skull, har jag frågat och fått tillstånd från Fotografen Mats Samuelsson – som tog det första fotot. Både fotograf och Målande konstnär har gett sitt medgivande till att jag får använda bilden som vykort. Som det kan bli.
