Category Archives: Andlighet

2025 Det enda sättet

Det enda sättet att alltid få det du vill – är att alltid vilja ha det du får.

Detta nya mantra skall bli mitt mantra för året som kommer. Tidigare mantra i mitt liv har varit “allt har sin tid”. Det ligger fortfarande som en underton.
Mitt nya mantra behöver jag och jag tror det är en sann väg för att uppnå inre frid. Jag tror inte jag i ögonblicket alltid kan sluta drömma, sluta, önska, planera, sträva och begära – men jag tror detta nya förhållningssätt är en nödvändig väg för att inte hela tiden “drabbas av lidande” och hamna i en offerroll.
En stor ögonöppnare för mig var efter en natt i stor oro, då jag ändå övat upprepade gånger att meditera över mantrat “Allt är perfekt” – och fast allt sannerligen inte var perfekt- skedde något i mig och också de yttre omständigheterna förvandlades och en ny väg var möjlig. För tänk om allt är enligt planen, vad helst vi än tror den består av, och tänk om allt är perfekt – fast allt verkar som kaos, misslyckande och katastrof. Jo jag tror att det är så – men måste öva mig i att tro det, leva det och vara det jag vill uppnå.
Allt är perfekt – fast världen inte synes vara så. Allt har bara sin tid och sin stund på jorden och i universum.
Gott nytt år 2025

Under inflygningen till London 2024. Återkommer om den resan.


Gränsgudstjänst i Gäddegölshult

Ett år går fort, så då var det åter dags för “Gränsmöte” mellan tre församlingar, tre landskap mm. Härlunda, Örkened och Kyrkhults församlingar. I år 2023 den 3 september 15:00

Jag – Marianna Agetorp blåser i det gamla bockahornet från 1799. Spyttapellens horn. Så inleddes Gränsgudstjänsten i år. Foto: Peter Buch
Skylt upp till parkeringen för gränsmötet.
Gränsgudstjänsten 2023. Foto Peter Buch
Jag – Marianna berättar om min hembygd. Foto Peter Buch

Gränsbygd

För mig har det alltid varit en fördel att bo i en gränsbygd. Jag har alltid varit medveten om var gränserna gick, ända sedan min barndom. Och gränsgudstjänsterna och de få friluftsgudstjänsterna som fanns på 60-70-talet gillade jag betydligt mer eftersom de var just “Friare” och utomhus i Guds fria natur.
Men det fanns en fara – i Kyrkliga underrättelser stod det alltid angående Gränsgudstjänsten att “I händelse av regn” hålls den i Farabols skola. Inget ont om ”Farabols skola” – men jag ville ju få vara ute.


Så startade jag min berättelse efter andakten – ombedd av Peter Buch att berätta något om mitt engagemang i bygden.

Kultur byggs från BERÄTTELSER – jag tror att ett folk som glömt sin egen historia har bäddat för sin undergån. Lager efter lager bygger vi på berättelsen om oss själva och vår bygd och om våra förfäder. Århundraden efter århundraden.
Historia har inte alltid varit mitt intresse för i skolan var det mest krig och kungar. Väldigt lite om vanliga människors dagliga liv, kulturhistoria. Men kulturhistoria, släktforskning och bygdehistoria har alltid intresserat mig ofantligt mycket.

Mer om detta och den historiska platsen talade jag kring när Grytesundsbron invigdes 2021– och jag tror att vi måste ha vår historia med i bagaget när vi rusar mot framtiden – för att kunna vara närvarande här och nu. Detta är mitt sätt att placera denna bygden på kartan. För denna gränssten förtjänar mer uppmärksamhet.
Det har dock aldrig funnits en bro över sundet. mellan Norra och Södra grytsjön (oss veterligt), och nu kan man ej komma med båt genom sundet mellan sjöarna. Detta sundet var tidigare ett farbart sund mellan sjöarna. Sundet är mycket svårt att ta sig över, särskilt vår och höst.

Platsen var mycket otillgänglig tidigare. Men nu finns två olika vandringsleder som leder dit. Och att ha en gränsgudstjänst på Baggatorpet är en gammal närmre 150-årig tradition som nu återupptagits.

STORT tack till alla som medverkar och samverkar i våra bygden. Tack till Anders och Elisabeth Augustsson,Markus och Johan Augustsson Birgitta Augustsson – som upplåter platsen för Gränsgudstjänsten, Robin som Klipper gräset så vi kan parkera. Anders Agetorp Per Garnegård och Gullvi Garnegård som förnyat, förbättrat och utökat de nya spångarna på Norra grytleden. Tack alla nämnda och onämnda. Vi gör det tillsammans.

Nya bilder från Norra Grytledens spänger 2023

Framtidstro istället för hot

Vi kan skrämma varandra med klimathop, och jordens underång och det görs av alltifrån politiker, religiösa företrädare och alla aktivister som handlar i eget namn.
Men vi kan också NÄRA GÖDA och FÖDA varandra med KÄRLEK HOPP och FRAMTIDSTRO och MEDKÄNSLA och vara i full tillit till att det finns betydligt mäktigare krafter som håller vår värld, våra galaxer och vårt lilla blå jordklot i sin hand. De levande lägger ut vägen för framtiden, de före ossi denna bygd la grunden för vårt välstånd i dag. De hade framtidstro, låt oss aldrig förlora den.

Jag hörde nyligen att forskningen kommit fram till, ang “Samlare Jägare” – kulturerna – att samlarna gav mer än jägarna. Låt oss fortsätta att dela av vårt överflöd. Inte bara “jaga” för vår egen vinning utan samla, dela och öka gemenskapen i vår bygd.
Själv är jag eremit och älskar ensamhet och tystnad. MEN jag är mycket för att vi möts, samarbetar och bygger upp tillvaron och framtiden med gemensamma krafter och framtidstro. Därför arbetar jag i denna bygden, därför arbetar jag med att försöka lägga ett pussel, ja en läsbar karta bakåt i tiden för att hedra och älska förfäder, kända och okända bakåt i tiden och framåt för framtiden. Men vi får inte bara kämpa tillsammans, utan VILA tillsammans, som i dag och att känna tacksamhet hur bra i har det i dag!!

När jag berättat godnattsagor för mina barnbarn avslutar jag alltid med att tacka för allt som finns i deras liv – för att de skall få in ett naturligt TACK tänk in i drömmarnas värld. Inte oron för allt, inte ångern för allt som kan gå fel utan TACKET.

För vem var vi för 100 år sen? Var vi dem vi är i dag
Var vi du eller jag eller var vi i vardande – vad vi skulle bliva
Vem är vi i dag?
Är vi dem vi innerst vill eller kan vi öka livet, öva livet, öka kärleken
Vem är vi i dag som inte de kunde här i bygden före oss?
Småsaker – en Ipad, en mobiltelefon en skränande tv-apparat? Ja naturligtvis mycket mer, väldigt mycket har blivit bättre, men vad skall tiden minnas efter oss.
Hur vi arbetade, hur vi TOG semester – inte unnade oss vila fast vi kunnat.
Hur vi trodde, gjorde, drömde.
Vad skall framtiden minnas av oss?
Bara berättelsen om oss, hur vi födde och dog, levde och älskade kommer att leva vidare. Vad vi ville drömde och tackade för.
Kanske är ordet tack det viktigaste ordet att lära och lära ut. Och som ”Di gamla sa” att tacka lika mycket för solsken, regn och gödsel”. Allt tillsammans gör att vi växer i livets kärleksfulla skola.

Referat från en gammal Smålandsposten 1966

Gränsgudstjänst  Ur Smålandsposten N:o 125 Måndagen den 15 Augusti 1966. Det har blivit tradition att folket i gränsbygden mellan Blekinge, Skåne och Småland strålar samman en gång om året till gränsbygdsgudstjänst i det fria intill den punkt där landskapsgränserna möts. Det är komminister Gustav Ohlsson i Härlunda församling som återupplivat denna mötesform, som var tradition för omkring 100 år sedan. I går eftermiddag samlades man för tredje året i rad och därmed befästes den nya traditionen. Drygt ett 100-tal personer från bygden deltog i gudstjänsten, som hölls i vackraste sommarväder. I gudstjänsten medverkade komminister Gustav Ohlsson, Härlunda, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, och kyrkoherde Nils Glimelius, Örkelljunga, här tillsammans med några av gudstjänstbesökarna i bakgrunden på högt belägen åker med underbar utsikt över Grytsjön. Prästerskapet från tre pastorat medverkade. Hälsningstal hölls av kyrkoherde Glimelius, Örkelljunga, kandidat Stig Jönsson, Kyrkhult, predikade och komminister Gustav Ohlsson ledde den avslutande andaktsstunden. Kommer man från Smålandssidan för att besöka gränspunkten har man olika vägval att göra men hur man än kör blir avtagsvägarna mot målet allt mindre och krokigare. Slutligen får man göra en promenad genom den vackra och orörda naturen. Det är alltså här som de tre landskapen möts intill småländska byn Björnhult. Men det är också mötespunkten för tre län, Kronobergs, Kristianstads och Blekinge, för två stift, Lund och Växjö, samt för tre pastorat, Härlunda Kyrkhult och Örkened. Gränspunkten är från alla landskapen sett en föga känd avkrok men här bor ett idogt jordbrukarfolk, som är glada åt att få träffas och känna gemenskapen trots att de i många avseenden ändå måste känna sig delade i tre läger.

Om platsen och Baggatorpet

Gudstjänsten hölls på platsen där det gamla Baggatorpet – legat. Kallades också Grimsboda, i byn Gäddegölshult, Härlunda

Sist boende: Jon Håkansson
Hanna Andersdotter 1900
Bild nedan från Jämshögs databas kring släktforskning.
Brännmästare o torpare i Grimsboda (=Baggatorpet) i Gäddegölshult i Härlunda

Grytsjöhall /Grytstenen står i sundet mellan Södra och Norra Grytsön. Sundet heter Grytsjösund. Gammal stavning 1554 Gridsesund 1555 Grodttsioundet 1603 Grijesundh
I Grytsjösund möts Skåne, Småland och Blekinge Denna gränssten “restes” 1618 när Jämshögs socken överfördes från Skåne till Blekinge och blev en trelänsgräns.

Fast Skåne och Blekinge var danska landskap fram till Roskildefreden 1658 – då de landskapen blev svenska. Och ett enda län blev Blekinge först 1683- tidigare var det som län uppdelat i två län Sölvesborg och Kristianopels län.

Läs mer om vandringsleden Norra Grytleden

Särskilt tack till Peter Buch som fortsätter att hålla traditionen vid liv. Bilden togs 2021 vid Gränsgudstjänsten.

Tro ditt hjärt om gott – vilken underbar boktitel

Sedan jag trädde ur Svenska kyrkan har jag varit mycket återhållsam med traditionell “kristen” litteratur. Den tycktes mig vara så förutbestämd, så missionerande alltid så räddhågad. Jag har tidigare läst enorma mängder kristen litteratur på alla möjliga teman, så jag tyckte det var nog.
Men så finns en bokström, ett flöde av friskt levande vatten från en teologisk, ödmjuk och lågmäld källa. Böcker som alltid lämnat mig med tacksamhet över att vara den jag är, över att få finnas till som människa, få kallas ett gudabarn, ett barn som inte får mig att rodna varje gång jag själv stavar fel när jag skall skriva Gud och det råkar bli Dug, och jag vågar le. Jag duger så här långt. Jag får mogna en dag i taget. Vi är inte färdiga men på väg.
Nu har en omarbetad och förnyad utgåva av Margareta Melins bok Tro ditt hjärta om gott kommit. Den blir ingen världsnyhet, men skulle förtjäna det.
De som vill finna ett språk för att tala om det innersta, det heliga, det gudomliga och det sköra oss människor emellan får nu en rik källa. Vid en första genomläsning av kapitelrubrikerna kan den vana läsaren tycka att allt känns rätt bekant. Men jag kan lova att det är nytt friskt vatten, från en gudomlig källa som inte sinar.
Ta med boken och vandringsstaven genom livet. Lägg den i ryggsäcken, läs vid rastplatser. Välj boken istället för nyheterna på tv och radio. Lägg den på ditt nattduksbordet, läs dig till ro. Du behöver inte läsa allt i följd. Låt dina ögon finna just de ställen du behöver finna. Läs den vid dagens fikastund, som morgonbön eller aftonbön. Ge bort den till den som suckat länge efter frid, den som är orolig för att dö och den som stressat länge. Ge den till den som lämnat alla krävande gudsbilder och som fått nog av det andliga språket. Ge den till dig själv och ge dig själv en större inre rymd, ett nytt språk och en frisk källa att ösa ur. Om Svenska kyrkan skall finnas kvar som instution kan denna bok självklart ingå i kyrkliga utbildningar, samtal och fortbildningar.

Margareta Melin Tro ditt hjärta om gott.



Gott nytt 2022

Pelargonfrö som rullat sig ut ur “storknäbben”.

Så då rann det gamla året ut ur timglaset. Igen. Och vi fick ett nytt år. En ny födelse som vi inte vet något om. Också rent fysiskt har jag fått ett nytt litet liv att vårda mig om. En ny liten växande planta. Jag var dumdristig nog att så de små fröna mitt i midvintern, den 14/12. Trodde nog inte riktigt att de skulle komma upp men den 29/12 upptäckte jag en sirlig liten planta som kommit upp och i går på nyårsaftonen kom också det andra fröet upp. Känns som ett underbart löfte om det som komma skall under det nya året.
Men hur skall jag klara av att ge de små plantorna nog med ljus, omsorg och vatten så de överlever? Det är alltid ett stort hängivet arbete. Det finns många frön i min frösamling som jag ännu inte vågat så eftersom jag inte vet hur jag skall kunna ge dem rätt omvårdnad. Det är som med barn, ett livslångt åtagande även om de växer bara en säsong. För, för plantan är det ett helt liv. Det är väl därför jag älskar det vilda, som klarar sig själv utan mig. Men det är fint att vara beroende av, och ge hängiven omsorg och eremiten i mig övar sig på det.

Jag har hela mitt liv, både i vaket och i drömmande tillstånd begrundat bibelordet Joh 12:24 “Vetekornet måste falla i jorden och dö” och jag har grunnat på om det är så att fröet måste dö, och har ännu inte fått en biolog som kunnat säga vad som är “död” för ett frö. Jag tror att fröet måste torka, mogna på sin fröställning, för att bli redo, skiljas från moderplantan, falla ifrån, frökapslen måste öppnas och fröet måste våga ge sig ut i världen “på egen hand”. Och det kräver mod. Så många faror möter ett litet frö. Så mycket skall stämma. Och är man ett litet pelargonfrö som fallit från fönsterkarmen är det inte lätt om kan flyger ut genom dörren i snöfyllda småländska midvintern, eller sugs in i en dammsugare som julstädar. Men jag lyckades fånga upp det mogna fröet i rätt ögonblick. Gav #Storknäbbens frö namnet Sophia efter #Gaia Sophia Moder Jords namn och ville hylla den Gudomliga kvinnliga aspekten av vår värld på detta sätt. Och båda fröna grodde och jag andas på dem som en sorts näring tänker jag mig och oroar mig för att de inte skall torka ut, eller bli dränkta i för mycket vatten och om jorden verkligen är den bästa för dem. Precis som när jag fött mina egna barn. Tre av mina fyra barn födde jag dessutom hemma och kände ansvaret tungt på mina axlar. Fick liksom uppfinna moderskapet varje dag men hämtade kraft ur gamla källor och ur mitt eget inre moderskap.
Varje frö påminner om om en spermie eller ett ägg. Vi själva började så. Var fullständigt beroende av omsorg och näring.
Nu har ett nytt år fötts. Hur kan vi ta hand om det på bästa sätt? Vilka frågor behöver vi ställa oss. Genom Gene Keys har jag lärt mig att några av de viktigaste frågorna vi kan ställa oss i varje given situation är “Vad hade kärleken gjort” och den gamla Gralfrågan ” Hur kan jag vara till störst tjänst åt helheten”? Inte bara de som står mig nära, utan helheten, både mänskligheten, växtriket, djurriket, mineralriket, kosmos och hela den helheten som är så omöjlig att ens omfatta tankemässigt. Men det börjar med fröet i min fönsterkarm. Det börjar i det lilla. Kärleksfröet i mitt inre. Hur kan jag vårda det, hur kan jag få det att växa och sprida nya ringar på världens vatten och bli till välsignelse. Svaret måste jag öva mig på hela livet. Jag måste likt Etty Hillesum “rädda Gud” över till nästa generation, till nästa år, genom varje kris och katastrof som drabbar vår värld. Stå upp för det jag menar vara Gud, allt innersta kärna, kärleksfröet i alla våra liv. Rädda kärleken genom alla faror som hotar den. För mig är det ett heltidsarbete, ett stilla, tyst arbete och allt vill störa mig och locka mig ifrån det arbetet. Men det är bara att börja om, igen och igen. Gå tillbaka till fröet, plantan och kosmos innersta tickande hjärta och svara Ja, ja jag kommer att göra allt jag någonsin förmår. Men ge mig vishet, ge mig klarhet ge mig mod.
Gott nytt växande livsår.

VD Verkställande drömmare

Jag brukar lite skämtsamt titulera mig som VD på Stensjöäng och innehar inte bara den vanliga rollen utan fastmer Verkställande drömmare.

I dag var det så fint att återfinna detta avsnitt på youtube där vår trädgård på Stensjöäng och Skogskatedralen filmats så vackert.


Av/med Sabine Zessin

“Eine Waldkathedrale als spiritueller Ort der Meditation – ein Minihotel mitten in der Natur – Restauration schwedischer Holzhäuser im Stil des 19.Jhd.

Alle Folgen von “Landträume” gibt es hier: http://bit.ly/landtraeume
Abonniere wocomoLIVING: https://goo.gl/g1YUqT

“Mitten in einem mystisch erscheinenden Märchenwald im äußersten Süden Smålands leben Marianna Agetorp und ihr Mann Anders. Ihr rosenumranktes rotes Holzhaus liegt auf einer Lichtung, ganz in der Nähe des Sees Stensjön. Marianna ist eine spirituelle Frau, die ihre enge Verbindung zur Natur in Gedichten und Prosa ausdrückt. Die Abgeschiedenheit des Waldes ist Voraussetzung für ihr persönliches Glück; dennoch genießt sie auch die Gegenwart von Familie und befreundeten Künstlern wie Hans und Inga, deren Objekte sie gern in ihrem großen Waldgarten installiert. Zu dem gehören ein nach Farben gestalteter Garten in der Nähe des Hauses, aber auch naturbelassene Bereiche unter Bäumen und am See. In milden Sommernächten übernachtet Marianna hier gern. Ihr Mann Anders hat derweil ein neues Hobby für sich entdeckt, in dem das Element Feuer eine Rolle spielt: Er schweißt. Die Ergebnisse seiner Arbeit sollen die Wipfel der Bäume in der „Waldkathedrale“ schmücken, einem von Mariannas Lieblingsplätzen.”

Kroppen mitt tempel

Kroppen mitt tempel

Och jag går med ett ljus i min hand.

Ta från mig mina rättigheter,

ta från mig mina rätt-ig-heter att mötas

ta från mig mina sociala lagar,

ta från mig min rätt att tala och kritisera

ta från mig mitt jobb, min pension, min tillhörighet

ta från mig min religionsfrihet, mitt självbestämmande, mitt ordförandeskap


Ta från mig min rätt att äga, mitt hem, min mark

ta från mig mina skyldigheter

ta från mig mitt ansvar

ta från mig min värdighet

men låt mig behålla min kropp


Låt mig behålla elden, glöden, gräset vattnet

Låt mig behålla himlen  molnen, skogen och fåglarnas sång

Låt mig behålla regnet, glittret i vattnet, vintergatan och alla stjärnor

Låt mig behålla ljudet från havet ,doften av rosen, daggen och färgerna vid solnedgången

Låt mig behålla min kropp min utpost i galaxen där jag fötts


Låt mig behålla mina fotsulor som den mun jag talar med jorden

Låt mig behålla mitt hår som stiger i vinden och hämtar tröst ur tystnad

Låt mig behålla etern den som samlar in nåden

Låt mig behålla jorden som ännu är vårt hem

Låt mig behålla tron på mänskligheten

tron på människan och

tron på det gudomliga i henne

Låt mig behålla intigheten där bönen får vingar

Låt mig behålla ljuset i mitt hjärta, blodet i mina ådror och luften i mina lungor

Låt mig be-hålla bönen ,be ihållande

Låt mig få behålla min kropp mitt tempel för det heliga det okränkbara det eviga

Det oskapade ljusets hem


© Marianna Agetorp

Dimma över Stensjöäng

Föreläsning på Stensjöäng

Svanarna har alltid haft en stor och rörande betydelse för mig i kontakt med min syster som varit nunna. 28 år stannade hon i klostret. Nu har hon tagit Vägen hem.
Redan är 50 personer anmälda till hennes föreläsning här på Stensjöäng.
Och svanarna landade som ett ytterligare berörande bevis på min sjö. Men i år sjunger inte sångsvanarna sin sorgesång. I år är det hemvändartoner de sjunger i min själ.

Svanfamiljen på Stensjön. Mor, far och två gråskimrande ungar.

Vägen hem-efter 28 år i kloster

Vi har alla vår egen livsväg att vandra.
Jag vill bjuda in till en föreläsning här på Stensjöäng med min syster Lydia Svensson som nu har kommit tillbaka till sin hembygd.
Här finns några tankar av Lydia Svensson i bokform
Tankar om Livet

 

Välkommen på föreläsning på Stensjöäng i samband med vår finissage på Galleri Stensjöäng   

 

Vägen hem Lydia Svensson

Finissage. 

Som PDF.A4-affisch Höstutställning Ametisterna

Från min veranda

Här kan du höra några av dessa tankar. Tryck på pilen.

 

Tankar från min veranda

Är universum vänligt

Einsteins fråga. Tavlan är gjord av Annemarie Gunnardotter

Det lär vara så att någon bad  Einstein att formulera den fråga som han ansåg vara den viktigaste, för att förstå universum. Är universum vänligt”?  En värdefull fråga. Vi kan ha olika svar. Själv tror och upplever jag Universum/Kosmos som mycket vänligt, som vill allas bästa men som har mycket större och helt andra tankar än vad vi i stunden kan se.

Einstein sa också att Gud inte spelar tärning – att livet inte är en slump. Så länge som vi bara tror på slumpen blir mycket svårhanterligt, men om vi tror att allt vill mig något blir allt mycket mer förståligt. Vi vill gärna tolka allt exakt personligt. Men jag tror att allt händer och sker eller “tillåts” ske för vårt gemensamma högre syfte. Som vi inte ännu kan överblicka. Ja också det mest mörka, “onda” som kommer i vår väg.
Ja jag är dessutom övertygad att min inställning till universum förändrar vårt universum. Jag kan inte lägga skulden på någon annan. Allt är ett samarbete, en samsyn på hur vi vill att verkligheten skall te sig. Allt är en återverkan.

Se fler konstverk av Annemarie och hennes pågående utställning – som pågår till 30 september.
Annemarie Gunnarsdotter

Nattens Prinsessa

Jag har inte alltid varit en trogen bärare av tålamodets rika gåva – men jag övar mig. För jag vet att “allt har sin tid”. Det har i alla år varit mitt mantra. Allt kommer till mig, livet kommer mot mig. Jag dricker och tar emot.

En kaktus har tid att vänta. Många många år tog det innan mitt lilla bladskott behagade att blomma. Jag själv skulle sovit djupt den natten – men min älskade syster Lydia såg dess blomma, gick inte förbi utan gav den sin fulla uppmärksamhet och kallade på mig.

Vi alla behöver varandra – för att orka leva, för att orka blomma och bli dem vi är.
Varje blomning är ett sakrament- Kroppens Sakrament. Ett mysterium. Som kärleken själv. Varje blomma – liksom vi människor, frambär våra kroppar som ett heligt sakrament – när vi älskar oss själva och varandra utan förbehåll, utan att kräva något tillbaka.

Se också sakrament

Romarbrevet 12:1: ”Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.”

På den tid jag läste bibeln var detta ett viktigt ord. I dag tolkar jag det annorlunda. Att älska – i kroppen, med kroppen och alla dess sinnen – med mig själv och med min älskade – är att frambära min kropp – välbehagligt.
En dag , frisläppta från kroppen, kommer vi förstå det oerhörda och heliga i att få vara kropp, materia – ande och jord i ett. Som blomman – Nattens Prinsessa. Och vilken doft – vilket välbehagligt “offer”….

Nattens Prinsessa Foto: Marianna Agetorp

Nattens Prinsessa Foto: Marianna Agetorp

Minneshögtid på Stensjöäng

Livet och döden hör ihop, oavsett hur långt det är mellan vårt första och vårt sista andetag.
Vi behöver finna nya ceremonier och platser att samtala kring och mötas på.
Som borgerlig begravningsförrättare är jag tacksam för att fått medverka till en ljus och innerlig minneshögtid på Stensjöäng i Skogskatedralen.
Här en kort summering hur en sådan ceremoni kan gestaltas.
Välkommen att höra av dig om jag kan vara till hjälp eller stöd – under din vandring från “vaggan till graven” i  de Livsceremonier vi behöver för att mötas under livsvägen.

Välsignad vardag

Möten är ofta oväntade och känns som “gåvor”. Möten kan ske i verkligheten eller via “internet” eller via telefon. I dag är det en sådan dag – då möten verkligen berikat mitt liv. Ett telefonsamtal kan förändra och lyfta en tung dag.

I dag fick vi nya vänner från Kina. Ett land som följt mig genom livet på olika sätt. Alltid lika fint att få se mer, lära mer och vilket gott te vi fick i dag. Ett heligt te för själ och sinnen. En helig dag – då vårens värme kom i rikt mått, vinden hade stillnat och sjön glittrade.

 

Förundran och andlighet finns i vårt DNA

När jag hör människor tala om existensiell hälsa är det mest ordet förundran som griper tag i mig. Denna uråldriga känsla som inbegriper så mycket. Undran, tankar, sökande, förvåning, obeskrivlighet, och kanske också en vördnad och en känsla för helighet. Förundran är ett ovärderlig källa för att ha en känsla av sammanhang, en levande kontakt med sin inre medvetenhet, och en självklar tro på delaktighet och tillhörighet.
När jag sen hör Marina Abramovic’ berätta om sin relation till religion och hon säger att vi alla är andliga  i vårt DNA stämmer det verkligen för mig. Från att vi reste oss upp från “alla fyra” och såg stjärnhimlen sitter andligheten djupt rotat inom oss på ett mer medvetet sätt än tidigare.
Sen har maktmänniskor och allehanda institutioner utnyttjat denna vår andlighet, vår förundran, vår längtan vår dröm och vårt hopp.  Det är i det läget andligheten kan bli ett problem. Du slutar söka och förundras själv, du tar över någon annans tro och tar “kollektivtrafiken” till din “salighet”. Jag vet av egen erfarenhet, som uppväxt i en fundamentalistisk religion, som satt kvar djupt i mig till vuxen ålder, när jag sen äntligen vågade tänka mina egna tanker och långsamt dra mig ur, stiga av den gemensamma åsiktsbussen och börja tänka själv.
Många stiger av bussen, men tar med sig sätet, kudden och måste ha den som trygghet, som tröst som stöd. Inget fel i sig, det är vars och ens eget val men jag skulle önska att fler vågade se sig själva i spegeln och verkligen höra svaren från sitt eget djup, vad de förundras över, tror på och känner hopp inför.

Den lilla eken i mitt köksfönster längtar vår.

Inspiration

Kreativitet och Inspiration i min världsbild ett begrepp som härrör från denna idétradition; det kommer från latin, in spirare, vilket ordagrant betyder ‘i anden‘, men fick tidigt innebörden ‘andetag’, ‘inandning’. Inspiration och kreativitet hänger nära samman; kreativiteten förutsätter inspiration, att befinna sig i rätt mentalt tillstånd eller att få en ingivelse.

Andlighet och skapande kreativitet finns i vårt DNA och finner olika vägar genom våra liv. Hur vi uttrycker oss, hur vi gestaltar vår livsväg är lika egen som vi är unika människor.
Men det är i relation – i gemenskap vi finner vårt utlopp, vår tillhörighet och våra gåvor.
Den medmänniskor som just nu inspirerar mig mest är Marina Abrahamovic

När hon kommer till Louisiana kommer jag besöka den utställningen.

På Youtube finns det en mängd filmer att inspireras av.

Faktaresistent och lite om klimatet

Äntligen har jag tagit till mig- min diagnos – symtombilden är klar.

Jag lider omåttligt, sanningsenligt och glädjefyllt av faktaresistens.

Jag går inte på någonting som jag inte själv tror på, som jag inte själv finner värde i, som jag inte själv känner mig övertygad om. Du kommer aldrig få mig att tro på politikers lögner, du kommer aldrig får mig att älska stängsel och murar, du kommer aldrig att övertyga mig om hatets förträfflighet.

Du kommer aldrig att överbevisa mig om forskningens fantastiska resultat – som betalas av de som vill ha fram ett visst resultat, dess opartiskhet, och fantastiska “bevis”. Jag är fullkomligt faktaresistent när så behövs… får jag väl tillägga.

Jag är poet, mystiker privatfilosof. Jag drömmer under månen,  jag älskar därför att jag är till. Jag längtar därför att jag är människa, jag tror på slumpen som forskningen aldrig kan bevisa, de oväntade och oförutsedda kliven framåt i evolutionen. Jag tror på fraktaler, kaotiska system, fjärilseffekter, svarta hål, den gudomliga krafter, alltings ursprung – men skulle aldrig med ord kunna förklara dem.

Jag tror på det minsta och på det största Jag vördar det heliga och fnyser åt makten. Jag tror på mig själv, och misstror överheten.

Därtill är jag obotlig optimist. Jag ber inte ens om hjälp för min svåra obotliga diagnos –  bara om existensberättigande.

Och varför hela denna långa harang med ord?

Det är något som kliar, skaver, inte känns rätt i hela klimatdebatten och den mediala synen på den globala uppvärmningen. Och jag har så svårt att sätta fingret på vad.

Jag tror helt enkelt inte på medias och forskningens eniga och envisa teorier, om att det är människan som orsakat klimatförändringarna. Det är något som saknas. Och det är så OMÖJLIGT att våga ha, och komma fram med alternativa åsikter.

Vem mer än Trump och Sverige demokraterna vågar säga något emot Rockström, Per Holmgren, Gröna miljöförespråkare och forskare. Och den samlade mediaenigheten är total.

Ja det är ju lugnast för en själv att tycka som alla andra, men det gör inte jag.
I kväll av en händelse fick jag ord och tankar för vad jag tänker och tror. Mönstret jag vet finns där, cyklerna som alltid upprepar sig. Allt det jag hört, anat förstått, men inte kunnat sätta ord på.
Äntligen fann jag ord för den förlorade länken.
TACK Gregg Brandon. Jag har tidigare uppskattat hans böcker och filmer. Nu än mer. Dock måste jag understryka att jag inte vet var han står i många andra frågor. Det får jag ta mig tid att utforska efter hand. Nej han är inte “godkänd forskare”, men tänk om fler kunde analysera vår värld som han.
Här är hans mycket intressanta fil. Den förlorade länken. Missing links

Sist och kanske viktigast: Att vi människor fullkomligt förstör vår värld, vår jord, våra relationer, freden och hela vår gemensamma livsmiljö –  det har jag alltid varit fullkomligt klar över och mycket oroad över. Det kräver fler inlägg. Men i kväll var det tema-klimatcykler.

Vi stor inför enorma utmaningar vad gäller klimatförändringar, solstormar, temperaturförändringar i båda riktningar, ekonomiska stora omvälvningar och krig och terror.
Kommer vi att klara det! Ja självklart. Det har vi alltid gjort och det kommer vi alltid att göra. Men med enormt ledande, vedermöda och elände. Men Det blir bättre. Snar blir det bättre.

Andlighet

Egentligen vill jag inte göra en uppdelning i det som är andligt och det som inte är det. Inte vill jag heller dela upp helighet, skilja ur något som heligt eller oheligt. Vem kan bedöma det? I vilket ljus, dagens eller i historiens ljus?
Ändå försöker jag här ha en skiljelinje, för läsaren här på bloggen, som kanske inte vill leta igenom många texter utan finna en sidodörr som står öppen till det som hör till de existensiella frågorna. Därför egen rubrik

Somliga samtal pågår länge inom mig. Ett sådant är samtalet mellan Patty Smith och K.G Hammar – Livet, konsten och kärleken Patti Smith på bokmässan

Jag blev så glad särskilt över hur någon som på så många sätt har blivit en Ikon för skilda grupper- utan religiösa ramar – så självklart kan tala om sin hängivna Gudstro. Eller när hon berättar om hur låttexter också är böner. Patti Smith in Louisiana
“Jag lämnade religion när jag var tolv, men jag har aldrig upphört att be.”

Men för mig som vuxit upp i ett religiöst sammanhang, och vetat att det varit ett utanförskap, blir det alltid “lite pinsamt”, som att jag måste ursäkta mig. Det var jobbigt att starta rastandakter, att gå i kyrkan trots att man redan var konfirmerad, att tydligt be bordsbön mm. Patti talar om ett Gudshängivet liv, som något självklart. Så skönt. Också mina dikter är mina böner. Nära, privata och sprungna ur min hängivna inre samtal med livets högsta kreativa kraft, Gud. Ordet gud har få bokstäver – varför använda fler – även om det ordet våldtagits, missbrukats och smutsats.

Men när samma Patti sjunger “Jesus died for somebody’s sins but not mine” bränner det till i mig. “Nej men så får man väl inte säga? Men ååå just så tufft skulle jag vilja skriva, även om jag inte tillfullo kan omfatta textens betydelse. Får stava på den och dess ordalydelse.

Tänk när den dagen kommer då det är fullkomligt normalt att vara en andlig människa och ha Gud och vårt gemensamma goda, som självklarhet och övertygelse. När vi inte längre behöver tillhöra en religion, en åsiktsrörelse, en åsiktskorridor, en trosrörelse, kyrka, tempel eller samfund. När vi inte måste vara munkar, nunnor, konvertiter,ordensmänniskor eller grupptillhöriga. När vi bara  får vara ett. En mänsklighet, ett folk och när vi får ha vårt inre liv, vår livsväg, vår tro, vår andlighet fullt synlig, öppen, tydlig ärlig. Då vi inte längre behöver ta sats, ta ställning, missionera, anamma eller abdikera från det som vårt sanna jag. När vi bara får vara enkla, vanliga, skröpliga, älskande, sargade, lyckliga, hängivna människor – andliga varelser. Vi som en gång för alla rest oss upp från fyrfota-ståendet, seendet, fajtandet, överlevnadjagandet och bara erkänna vår storhet, vår gudomlighet, vår värdighet, vår helighet, vår enhet. En- heten med allt. Å det skall bli en ljuvlig dag. Då vi alla får vara mystiker, inåtvända, utåtvända, uppåtsträvande och i ständig inre bön, en dialog med oss själva, vårt innersta vackraste dröm. En tid då tankarna vetenskapen och metoderna underordnas och vår sanna natur – “vad det nu är” – är en fullvärdig, självständig, medbestämmande del – vår gemensamma livserfarenhet, vår mänskliga evolution.
Den dagen skall jag liksom i dag jubla och vara den jag är. Inte dölja mig. Inte vara rädd för att att bli upptäckt, åsidosatt,missförstådd, misstrodd eller anses som misslyckad. Den dagen är redan nu. Vi har bara en tung tjock stinkande unken, maläten filt över oss. Vävd av misstro, maktfullkomliga religioner, sekter, självförhärligande ledare, ohederskulturer, kvinnoförtryckande ovh människoförminskande samhällsskick.

Vi behöver gränslösa tankar på att vi bara har en värld, ett jordklot, en mänsklighet, en natur. Allt har ett egenvärde, allt har en röst. Allt är på sin väg- sin evolution genom tidsåldrarna. Genom årmiljonerna som rullar genom växtriket, djurriket, mineralriket och människoriket. Vi är på väg. Genom och medelst våra myter berättar vi vidare vad vi har lärt, sett, hört, förnummit, upplevt och vart hän vi vill. Vi håller drömmen levande. Vi vill nåt mer, nåt högre, något för vårt gemensamma bästa. Precis som Gudskraften- som gett oss livet och en fri vilja att göra och skapa vad vi vill. Älska, hata utforska, pröva, uppfinna, skapa, jubla, döda, föda barn. Allt kan vi välja. Egot driver oss, men anden vårt inre öga ser och driver oss vidare- men inåt, mot ljuset. Kampen står mellan egot och gudagnistan i oss. En dag, ja den är här. Kanske var det till och med onödigt att skriva det här. För vi börjar väl nu direkt? Vi är ju de vi är. “Sån är jag”. Gudomlig helig, outgrundlig, evig, sann och människa.

Vi skall ingenstans, inte till paradiset, himlen eller Nirvana. Allt är bara olika stadier på vägen att bli mer människa, mer Gud, mer ett. Homosanctus.