Konsten med konstnären
Det svåra är inte att vara konstnär, utan att erkänna det. Jag vill påstå att all konst är en sublimering av vår egen inre smärta och den smärta vi har omkring oss, i familjen och samhället i en vidare krets. Ja inte bara en sublimering (läs gärna förklaringen av ordet), utan konsten är ett sätt att förvandla, transformera den smärtan, för att beröra andra, för att vi själva skall våga känna smärtan och visa på någon form av förändring eller förvandling. Visa att jag är berörd av min smärta, och jag vill dessutom beröra någon annan och visa på att det är möjligt att förändra världen.
Så konst är ett sätt att förändra världen! Så enkelt så. Varje barn förstår det bättre än vi. Och det finns tusen och ett sätt att förvandla smärtan till konst. Det svåra är sen att vara aktivt verkande konstnär och sälja sin konst och kunna leva på den. Jag upplever det snarare som att vi konstnärer är värkande istället för verkande, men givetvis är det både ock. För mig är det lätt att sätta ned foten kring, om vem som är konstnär, inte alls en svår fråga. ALLA ALLA är konstnärer. Men en del försöker utbilda sig till det, en del försöker bortförklara sitt konstnärskap, och det verkligen svåra är det för dem, som försöker leva av det. Och det finns många genvägar och ännu fler senvägar för att erkänna, eller inte erkänna konstnärskapet inom sig. Vill du inte själv skapa konsten, kan du kritisera andras, det kan du också göra professionellt, du kan vara den som inhandlar konsten, som berört dig, eller läser om konstvetenskap, gå på utställningar eller du kan ställa ut andras konst, vara en så kallat “gallerist”, eller kanske “arrangera”, vara en “kurator” för en utställning, “kurera” – vilket skulle kunna översättas med att bota, och då blir det verkligt spännande. Kanske en konst-kurator kan åta sig att bota också konstnären och besökarnas smärtor?
Konsten med konsten.
Ja det svåra med konstnären och konsten blir uppenbart när konstnären tror sig om att kunna sälja sin konst. För vem vill betala för någon annans smärta, eller försök till transformerad smärta. För en del går det utmärkt, både att köpa och att sälja, men den enskilda konstnären finner ofta detta som det svåraste i konstnärskapet. Där är konstnärerna helt ovana, och har i ett fåtal fall, inte alls lust att sälja. Smärtan som nu fått nya kläder. Smärtan som värkt ut, ebbat ut genom konsten. Först när dess förvandlingskonstnär är klar med smärtan, är det dags att sälja. Så oavsett om vi betraktar oss som självlärda, “autodidakter” eller om vi gått långa utbildningar för att bli konstnärer kan det vara en svår utmaning.
Själv brukar jag undvika att kalla mig konstnär, utan kommer kring ordet, genom att säga att jag är en skapande skrivande människa. Däremot tillåter jag mig att ge mig tid, tid med smärtan, tid med att bli berörd, tid för att försöka beröra andra och tid för att ta in och i vissa fall också inhandla andras konst – när den är transformerad smärta.
Tro inte att jag inte vet att jag är ute på djupt vatten, när jag överhuvud taget försöker föra fram min åsikt i detta ämne, som så ofta splittrar vårt samhälle. Somliga vill avfärda konsten med att det är terapi. Sånt kan samhället inte betala för. Andra hävdar att bara den som har en gedigen utbildning och är heltidsutövande och inkomstbringande får kalla sig konstnär. Men som i alla sammanhang har varje människa sin inre och sin yttre frihet att kalla sig vad man vill, och utöva den konst man vill utöva – så länge det inte skadar någon annan. Så därför fortsätter jag att skapa, vara konstnär, vara konstig, vara berörd, bli berörd, köpa konst, ställa ut konst och formulera mig omkring konsten med konsten. Och jag har själv gett mig tillstånd, för vem annars kan göra det?…, att känna alla smärta jag känner, i eget liv och i det omgivande samhället – och testa och prova på alla olika former av konstnärliga uttryck, redskap,tekniker och tillvägagångsätt.
Ja jag känner mig mest hemma med pennan, eller som här, med tangenterna, med spaden, krattan,kameran men också rösten. Den inre och den yttre. Ingen mer än jag själv kan ge mig detta godkännande, godkännande att jag får, jag kan jag vill jag gör. Oavsett jag skriver en poesibok, berättar en saga, målar en tavla, krattar fram en Skogskatedral eller skapar en vild trädgård. Jag är densamma, men smärtan varierar genom livet och de olika verktygen lämpar sig olika väl. Att vara konstnär är att vara människa. Och varje människa måste ge sig själv rätt att få finnas till och få erkännande. Och jag måste börja med mig själv. Hoppas vi ses i kvällens konstsamtal.
Kanske är det till och med så att vårt livs mening ytterst handlar om att vi måste ta oss an vår livssmärta, och förvandla den så att ljuset, lyckan och glädjen kan flöda fritt i oss. En livslång livsuppgift.
Trasor i vinden
